Nedanstående från Blåljus
Det finns berättigad kritik mot polisen, och det finns hat…
Polis är ett speciellt yrke. Man har ansvar för att agera då andra kan backa undan. Man konfronteras med farliga personer och stressade situationer. Och ens agerande, ens arbete, bedöms ofta av andra, ibland i realtid och ibland i efterhand. Ibland har bedömarna redan ifrån början en starkt negativ bild som de letar efter sätt att få bekräftad, ofta har de bara en liten del av bilden om det händelseförlopp som de yttrar sig om. Kritik och sågningar är vanligt. Även rent hat är dessvärre inte ovanligt.
Den senaste veckan har två fall väckt stor uppmärksamhet, dels skjutningen i Varberg och dels ett ingripande mot en berusad man i Stockholm. Vad gäller Varberg har de flesta som har yttrat sig visat förståelse för polisens agerande, medan ingripandet i Stockholm har kritiserats hårdare. Det har dock även vad gäller händelsen i Varberg förekommit en del kritiska uttalanden, vilket har berörts utförligt av Blåljus. Och som vanligt är kritiken ibland okunnig och onyanserad.
Att poliser på olika forum går ut och stöttar kollegor som hängs ut efter ett ifrågasatt ingripande är bra, och uppskattas säkert av de inblandade. Som kollega är det lätt att identifiera sig med och förstå den press den kritiserade har agerat under, och man känner också en självklar lojalitet med dem som delar ens vardag och uppdrag, som ställer upp för en och som man ställer upp för i svåra situationer. Så långt allt gott. Däremot blir det problematiskt om det innebär att man automatiskt utgår ifrån att all kritik mot polisingripanden är obefogad och orättfärdig (och då pratar jag inte om de två ovan nämnda ingripandena, utan rent generellt).
Så fort någon kollega kritiseras så dyker det i princip alltid upp en tråd på Facebookforumet ”UMF Sverige” till dennes försvar. Så länge man uttalar stöd och förståelse kan det vara en fin hjälp i en svår tid. Men då man hamnar i att smäda dem som är kritiska, att uttala sig nedsättande om deras utseende, göra anspelningar på sexualitet, med mera, då har det spårat ur totalt. Viss raljerande skämtsamhet är absolut naturlig och förekommer på alla arbetsplatser, men det här är inte ett fikarum, utan ett internetforum med över 5500 medlemmar.
Så vad är det då som gör kollegor så upprörda att de går till grava personangrepp på nätet? Att folk som inte är poliser har åsikter om polisens arbete? Det är en självklar rättighet för folk att tycka till om hur polisen sköter sitt jobb. Vi arbetar på allmänhetens uppdrag. Om åsikterna är oinsatta får man helt enkelt bemöta dem sakligt. Många upprörs även över att folk yttrar sig om ingripanden utan att ha hela bilden klar för sig. Det gäller dock bara om yttrandet är kritiskt, det är dock tydligen helt ok att tvärsäkert säga att man vet att allt gick rätt till, att en kollega hade anledning att agera som denne gjorde, utan att egentligen veta någonting om händelsen. Andra blir arga över att man ”dömer på förhand”. Det där att det skall finnas en lagakraftvunnen dom för att få kritisera ett agerande gäller dock också bara om den som gjort något ifrågasatt är polis…
Det är helt naturligt att inte offentligt vilja kritisera kollegor, just för att de är kollegor, för att man delar en lojalitet med dem, även i situationer där man troligtvis hade varit snabb med att kritisera någon annan. Det innebär dock inte att vi kan förvänta oss detsamma av alla som inte är poliser. Att vara lojal med kollegor är en form av positiv ”kåranda”, att sluta leden och se dem som kritiserar oss som fiender eller förkastliga är det inte. Och om man går omkring med inställningen att poliser aldrig gör fel så bör man vakna upp. Jag tror att svensk polis är bland de bästa i världen vad gäller humanitet och bemötande, men självklart begås misstag, och självklart är inte Göran Lindbergh den ende kollega som aldrig borde ha blivit polis. Det är dessutom vår plikt att, trots omtanke och lojalitet mot kollegor, i den händelse som vi bevittnar eller deltar i ett ifrågasatt ingripande kunna förhålla oss objektivt i en eventuell internutredning.
Vi poliser utsätts dessutom för så pass mycket regelrätt hat, som inte bara rör sig om ord, utan som manifesterar sig i hot och attacker, att det kan kännas som slöseri med energi att uppröras över vad exempelvis Robert Hård eller Elisabeth Höglund okunnigt och onyanserat yttrar om polisens vapenhantering. Läs istället Quetzala Blancos kolumn på Nyheter24 och fundera över hur den släpptes igenom, samt vilka konsekvenser den får för dem som redan ogillar polisen i exempelvis våra segregerade förorter. De orden kan direkt leda till fysiska attacker mot enskilda kollegor. Där är det läge att bli upprörd.
Vad gäller nyanserad kritik, och faktiskt även onyanserad sådan bara den har ansatsen att vara konstruktiv, så tjänar vi mycket mer på att lyssna, utvärdera och sedan sakligt ta till oss eller förkasta. Utan att falla in i samma vi-och-dom mentalitet som många av dem som kritiserar polisen uppvisar. Och samtidigt som vi stöttar de kollegor som hamnar i svåra situationer.
Martin Marmgren
Blåljus kommentar: Vi varnar känsliga läsare som ogillar så kallat näthat, för att läsa Quetzala Blancos krönika på Nyheter24. Det är ett lågvattenmärke för ett alster som skall kallas journalistik. Blåljus skulle ändå aldrig, med utgångspunkt från det övertrampet skriva något så hatiskt mot gruppen journalister eller någon annan kategori medmänniskor. Dock kan vi inte låta bli att tänka, att om en polis hade skrivit något så hatiskt om en annan grupp medmänniskor och spridit detta, skulle polisens möjligheter att fortsätta i yrket allvarligt ifrågasättas, med rätta. Det kanske är det som är en förklaring på skillnaden i allmänhetens förtroende för poliser jämfört med journalister… Den som vill veta mer om krönikans författare kan lämpligen konsultera Wikipedia.
Tommy Hansson
