Det finns stunder som etsar sig fast och berör en så att man får gåshud över hela kroppen, tisdagen den 9 juli var en sådan dag. Inte hela dagen dock men en dryg timme satt jag i bilen på väg till Kinnekulle och lyssnade andäktigt till den som för dagen var sommarvärd på SR ”Sommarprat”. Sarita Skagnes.
Vi i bilen lyssnade på en kvinna född i Indien men som inte 
alls skulle levt enbart för att hon föddes som flicka i ett land där man just beklagar en sådan födelse. Hon föddes som tredje dotter 1969 och det var en felleverans.
Sarita föddes chockartat även efter det att tempelbesök gjorts och prästers välsignelse i moderlivet om att det var den största lycka som nu väntades, det var en son. Det blev en dotter. Detta nyfödda barn av kvinnligt kön registrerades aldrig hos myndigheter då hon ändå skulle lämnas att dö. Sarita ställer fortfarande frågan till sin far. Varför hatar du dina döttrar?
I detta program välkänt för de flesta svenskar spelas det oftast välgenomtänkt musik och under tiden den spelades diskuterade vi i bilen lågmält om det vi fick höra. Jag tänkte jag tillbaka till min barndom och härkomst och även när jag väntade barn. I vår globala värld lever vi med kulturella oceaner emellan oss.
Alla är absolut inte lika värda och ej heller deras grymma kulturer som även fortsätter att verka i våra västerländska för det mesta humana länder. I Asien saknas det miljoner flickor. Det dödas flickor för att de är flickor, man
säljer flickor mellan byarna och det säljs flickor från land till land.
Sarita överlevde den första tiden enbart för att en kvinna i byn tog henne till en granne som ammade henne då hennes egen mamma lämnade henne att dö. Hennes familj emigrerade till Norge och lämnade Sarita hos fastern där hon blev en tjänare medan hennes familj adopterade fasterns son som fick följa med till det nya landet.
Denna historia är så ofattbar för oss att ta till oss och när hon som en 16årig skogsflicka ensam fick resa till ”sin” familj i Norge och där fortsatte arbetet med att städa i familjer men samtidigt fick hon för första gången uppleva att hon hade ett värde. I Norge fick hon lära sig att flickor var lika värda som pojkar.
Sedan följer det som vi i västerlandet på senare tid fått upp ögonen för, vi ses som mindre värda och som horor av våra nya medborgare med kulturer som vi inte alls vill ha för vår egen och våra barns skull.
Sarita sågs nu som hora av sina föräldrar och sin lillebror då hon ville leva mer som norsk och då hon fann kärleken i en norsk grabb var måttet rågat. Misshandel följde och det planerades för att sända tillbaka henne till Indien då Norge enligt pappan är ett horaktigt samhälle .
Hur många gånger har inte söner och döttrar till de som hatar och föraktar oss blivit misshandlade i våra västländer, hur länge ska vi tillåta dom att parasitera på oss och bita den hand som öppnat dörren för dom?
Sarita med pojkvän fick av den norska polisen beskydd och av myndigheter nytt namn då hon dragit skam över familjen hon inte kände, dessa två ungdomar svävade i livsfara. Hon gifte sig med en norrman i Norge och är en hora i familjens ögon.
Hennes slutord var riktade till hennes pappa med en fråga som hon i hela livet undrat över då föräldrarna lämnade henne att dö men adopterade en son. ”Pappa vad var jag värd? Jag har betalt ett högt pris för att vara en dotter.”
Jag undrar varför våra länder tillåter de folk som hatar oss att stanna och slå rot inom våra gränser? Är vi självspäkare som frivilligt låter hatare vara en risk för oss och våra barn. Jag reser mig upp för Sarita Skagnes, en flicka som överlevde.
Läs även om Sabatina James och om Sara som skulle slaktas.
