Från Eva-Maries Facebook
Vi tog oss en riktig rejäl motionsrunda jag om min kompis i ett fint skånskt vårvädret, vi hamnade i en öde stad i staden. Maten var färdig, köttet låg färdigkokt att hugga in på för folk och fä, träd var lika nerhuggna då som nu, resväskorna var inplastade, de tjocka jackorna låg i högar, skorna stod på rader, kryckan hängde oanvänd och allt var tyst och stilla. Ingen var hemma, alla var på jobb.
Allt var sig likt som efter den gången i januari (6/1) då jag senast var där mitt i den hundraåriga parken, Malmöbornas vardagsrum för fest och vardag. Polisen har vänt bort blicken, man ser men väljer att titta bort och skickar över svarte Petter till stadens styrande politiker.
Som kortspelet ”Löjliga familjen” spelas det med vår stads angelägenheter, ingen vill sitta med svarte Petter för handen. Den som finner sig sitta med ”kortet” som ingen vill ha ser sig då vara utpekad att vara den som avhyser, röjer och städar upp, och det kan bli det sista en förtroendevald gör som just förtroendevald. Mediedrev och vänsterdrev ligger och lurar bak knuten…..varje dag, och de flesta räds och rätar in sig i ledet. Ingenting blir gjort.
Sedan finns det ju dom av oss invånare i staden som sinsemellan pratar med varandra om stadens förfall och om politiska ledare som fegar ur i parti och minut. Temperaturen stiger och folk man träffar och pratar med undrar hur det ska bli lite längre fram i vår…….och till sommaren. Det har blivit en riktig snackis på stan, när kommer det ännu fler som vill bo i parken, parkeringsplatser och i dungar och snår?
Vi hörde glada skratt och rop från barn i parken, vi hörde vårrusiga fåglar i färd med att hitta sin partner, vi hörde väsande ilskna svanar. Vi gick nedstämda därifrån och undrade hur många fel folkvalda politiker i majoritetsställning kan få lov att begå innan röster hörs om krav på avgång? Jag har en del att göra imorgon, mejl och telefonsamtal för nu har jag än en gång fått nog.
Eva-Marie Olsson Malmö
