Fyra månader har gått sedan DÖ ‘etablerade sig': ”ett styrkebesked för svensk demokrati”, hette det. En oerhört falsk formulering, den låter precis som Nicolae Ceausescus floskler. Jag levde under kommunistiska diktaturens röda överhet, dess hemska övervakningsapparat, censur, förbud, absurda lagar, bestämmelser och regler, personkult, skrämseltaktik, kulturrevolution efter kinesiskt recept, brist på livsmedel i affärer etc. – alltihop hette demokrati, ingen fick tvivla på det.
Jag flydde diktaturen och började ett nytt liv här. Men begreppet ‘demokrati’ fanns inte längre i mitt mentala landskap. Demokratin i Sverige imponerade inte på mig då på 80-talet, Tomas Tvivlarens skeptiska idéer hade frodats i min hjärna redan som tonåring i hemlandet.
Det var för mig en sund inställning – jag ville ha klara bevis, inte för jag var misstänksam, utan en modig invandrare utan behov av etablering och integrering. Jag kastade mig framstupa i assimileringsprocessen, vägrade att känna mig kränkt eller diskriminerad.
Nuförtiden hittar jag inte ett spår av demokrati i Sverige, folket befinner sig i demokraturens klor. Vi tycks leva samma liv i samma tider om igen. Och den som tiger, tycks samtycka.
Den värld vi tvingas leva i är, tyvärr, befolkad av icke belästa, av förnekare, inkompetenta maktberusade politiker samt deras anhängare som bräker sig hesa i en kör av tondöva får.
Vad hände med yttrandefriheten – ska en skara ignoranter slå vakt om den?
Vad hände med svenska bra uppfostran, anständighet, artighet och tolerans mot eget folk?
Kriminella individer – parasiter – är i sitt esse, som fisken i vattnet. Ett människoliv är av lågt värde idag. Våldtagna barn ifråntas rätten till barndom, till en harmonisk och trygg framtid. Jag tänker ständigt på detta och får tårar i ögonen. Överallt pratas det om barnens rätt, men vart tog den vägen? Vanligt sunt förnuft säger att de som påstår sig ta ansvar, inte får göra det de gör.
Kan man tro att det är sant?
Man kan tro att det är sant
om man vill …
Och det vill man !
… om man är med i den tondöva skocken.
Om man inte är det, förkrossas ens hjärta av sorg. Ett förkrossat hjärta går inte att öppna. Min djupa sorg över Sveriges sargade själ får uttryck i sarkastiska och hånfulla teckningar och dikter.
BÖN
Fast jag inte vet
vad jag ska tro
så ber jag
varje kväll för er:
mina älskade barn
och barnbarn,
mina vänner,
mina avlidna föräldrar.
Ni alla förtjänar
att någon
ber för er.
Jag ber ju för andra –
– de anonyma knegarna
med brister och fel
och trassliga liv.
För stackars naiva
som än drömmer och tror
på ära och godhet,
på välfärd och trygghet.
De prisar och firar
andras makt över dem.
Jag ber för de lidande
gamla, ensamma, nedslitna.
För landets arma hemlösa
– sjuka, bortglömda …
Och även om jag som ber
inte tror på rätt sätt,
så hoppas och önskar jag
för er varje dag
ändå …
Aldrig ber jag
för lismande sluga
bedragarnas skull,
för lögnare, tjuvar,
makthungriga bovar,
högfärdiga svin
som bitit huvudet
av skammen.
De köper från botten
och säljer till toppen.
De lyckas för stunden,
men inte i grunden.
De kommer att vara
utom all räddning
när lögnerna grävs fram
och själva grävs ned
i pengar och skam!
Böner, bot och bättring
kan inte hjälpa
en rutten stam!
Mimi N.
