Delar av en ledarkrönika i SvD av Paula Neuding. Blir Sverige tryggare? Konsensus, åtminstone bland journalister, tycks vara att Sverige har blivit ett tryggare land. Det finns flera skäl att ifrågasätta den bilden.
En invändning är enkel: Tidsserier och brottskategorier väljs ofta ut på ett sätt som felaktigt ger intryck av minskad kriminalitet. Det upprepas exempelvis att de anmälda personrånen minskade marginellt mellan 2011 och 2013, men inte att de har ökat med 85 procent sedan 1980. Minskningen av dödligt våld hålls fram som om det vore en guldstandard för att mäta kriminalitet och otrygghet, samtidigt som skjutningar i uppgörelser mellan gäng ökar kraftigt.
Dessutom finns det två saker att hålla i åtanke när man tolkar brottsstatistik, men som så gott som aldrig nämns i den offentliga debatten: Ökad otrygghet behöver, för det första, inte lämna några djupare avtryck i brottsstatistiken överhuvudtaget. Att bibliotekarier och ambulanspersonal möter hot och våld i jobbet har förmodligen en marginell effekt på statistiken. Ändå är förskjutningen allvarlig. Attackerna mot räddningspersonal är unika i vårt lands historia.
För det andra räcker det inte att titta på statistik över brott som begås, för att förstå hur tryggheten utvecklas över tid. Man måste också ta hänsyn till vilka skyddsåtgärder människor vidtar för att undvika brott, och hur sådana skyddsåtgärder kan tänkas påverka statistiken.
Till exempel: Om bibliotekarier i ett problemområde känner sig tryggare kan det bero på att området har blivit säkrare. Eller också kan det bero på att de bär personlarm, eller skyddas av väktare (båda förekommer numera på svenska bibliotek). Om ambulanspersonal kan utföra sitt arbete ostört i ett kvarter där man tidigare har mött stenkastning, kan det bero på att Sverige har blivit tryggare. Eller också kan det bero på att man eskorteras av polisbilar.
Att dessa yrkesgrupper överhuvudtaget måste bära larm, eller ta hjälp av polis, är i sig ett symptom på ökad otrygghet. Vården, och särskilt akutsjukvården, är ett annat belysande exempel.
Allt fler sjukhus och akutmottagningar i Sverige uppger att man har stora problem med hot och våld från patienter och anhöriga. Man skyddar sig också på ett annat sätt än tidigare.
På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg skärptes säkerheten 2013, efter en skottlossning mot akuten.
– Säkerheten har skärpts, både på grund av hot och våld mot personalen i vardagen, och på grund av de senaste årens tilltagande skjutningar.
Det förklarar Kristine Rygge, sektionschef för akuten på Sahlgrenska, när jag ringer. Personalen skyddas i dag av väktare, kameror, tät kontakt med polisen och möjlighet att ”paniklåsa” dörrarna, berättar hon. I höst installeras personlarm.
Skottskadade i det pågående gängkriget i Malmö brukar rullas in på akuten på Skåne universitetssjukhus, och med dem kommer ofta upprörda anhöriga.
Svante Normark, säkerhetsansvarig på akuten, förklarar på telefon: – Sedan 2011 är det obligatoriskt för all personal på akuten att ha larm på sig. Det året var det oroligt i stan med en hel del skjutningar och vi fick problem med väldigt stora grupper med anhöriga som skapade oro på akuten.
– Pettersson tycker ni skal läsa hela Paulina Neudings krönika HÄR. Men det är ett stort fel med den, hon nämner inte att våldet är politiskt och beror på den stora invandringen från stenkastarkulturer som 87:an har bestämt att vi ska ha…
