MEDIA & INVANDRING. ”Om bara övriga Europa hade tagit sitt ansvar” skriver elitroddaren Anna Dahlberg i hattidningen Expressen och menar att regeringen inte ska beskylla övriga Europa för Sveriges asylkollaps. Det är inte regeringen ensam om skriver Dahlberg och menar att besvärjelsen ständigt återkommer i den svenska debatten.
Den idisslas av ministrar, ledande opinionsbildare och kulturskribenter. Riktigt vad som menas framgår aldrig. Skulle övriga Europa ha haft samma generösa asylregler som Sverige, eller vad? Andemeningen går dock inte att ta miste på: Europa är förtappat och moraliskt bankrutt. Tidigare EU-vänner har numera mest förakt till övers för unionen.
I Bryssel, som jag besökte i veckan, möts svenskar av ett helt annat perspektiv: ”Vad var det vi sade?” Där ser många Sveriges panikpolitik som ett bevis på hur illa det går om man tappar verklighetsförankringen i asylpolitiken. Sverige och Tyskland pekas ut som pull-faktorer, som medvetet har drivit på folkvandringen till EU. Ja, en del skulle, likt danska politiker, hävda att det är Sverige som har agerat ansvarslöst.
Det är två diametralt motsatta perspektiv på flyktingkrisen. Och det är slående hur ointresserade vi i Sverige har varit av att lyssna på den andra sidan. Vi har i stället haft fullt upp med att förfasa oss. Finland, Norge och Danmark är förtappade. Britterna är bruna liksom de Le Pen-duperade fransoserna, greker och italienare för att inte tala om hela Östeuropa.
Nyfikenheten på hur man resonerar på andra håll är nära noll. Vi tror oss redan veta att Europa är förlorat i 30-talets mörker. Den enda analysmallen som behövs är fyra nyanser av brunt.
Efter det svenska panikomslaget vore det klädsamt med en mer prövande hållning. Visst kan man beklaga att så många EU-länder är avogt inställda till flyktingmottagande. Men inga västländer kan i längden ha en öppen port för flyktingar och migranter, såsom har varit fallet sedan EU:s yttre gräns kollapsade i somras.
Kanada slår sig nu för bröstet för att landet tar emot sammanlagt 25 000 syriska flyktingar (dock inga ensamma män). I USA bråkar man om Obamas åtagande på 10 000 syriska flyktingar. Vi talar alltså om ett land med runt 320 miljoner invånare som har svårt att enas om ett antal som motsvarar vad lilla Sverige tog emot per vecka tidigare i höstas. I Tyskland har man som jämförelse redan registrerat en miljon asylsökande i år.
Varför riktas aldrig ilskan mot andra delar av världen? Vad gör länderna i den rika Gulfen för Syriens flyktingar? Eller för den delen Iran och Ryssland, som också är med och eldar på kriget?
Men EU jämförs aldrig med andra regioner, utan enbart med Syriens närområde. Det blir missvisande eftersom det tröstlösa livet i FN-drivna läger i Libanon eller Jordanien inte kan likställas med att ges en framtid som EU-medborgare.
En del menar att EU inte skulle ha några som helst problem att välkomna miljontals flyktingar bara vi delar på bördorna. Inte sällan kommer dessa självsäkra utsagor från personer som i andra sammanhang skyr allt vad överstatlighet heter.
Men problemet är inte bara forna kommunistländer som vägrar att ta emot. Även flyktingar har starka preferenser kring var de vill bosätta sig. Ännu har ingen kunnat förklara hur EU ska kunna tvinga asylsökande på flygplan till Bukarest eller Bratislava. Och ens som det lyckades – vad hindrar sedan dessa människor från att ta första bästa tåg till Hamburg eller Stockholm?
Det räcker med att titta på Sverige. Samma Sverige som tycker att omfördelning är en självklarhet på EU-nivå har tillämpat total frivillighet på hemmaplan. Det ser precis likadant ut här som i EU. Malmö är vårt Tyskland och Södertälje Sverige. Båda har skrikit sig hesa efter en rättvisare fördelning, utan att någon har velat lyssna. Samtidigt har vi kommuner i Norrland som anmäler lediga platser, men som inga nyanlända vill bosätta sig i.
Och precis som EU:s tillfälliga omfördelningsmekanism har blivit ett fiasko med 160 förflyttade asylsökande hittills, lär regeringens lag om tvångsanvisningar till kommunerna bli det.
Idealet om den jämna fördelningen är betydligt enklare i teorin än i verkligheten. Och om det över huvud taget ska ha en chans att lyckas måste man hitta en mellanväg, där man också lyssnar på de minst villiga.
EU genomlever nu sin svåraste kris hittills. Väldigt mycket står på spel – hela den fria rörligheten, en möjlig Brexit och högerpopulister som vinner mark och i värsta fall bär fram Le Pen som nästa president i Frankrike. Det går inte ens att utesluta att kravet på ett svenskt EU-utträde – en Swexit – skulle kunna väckas till liv.
Vi måste ta dessa signaler på allvar. I såväl Sverige som Tyskland är gränsen nu nådd och några länder som vill träda i deras ställe finns inte. Sannolikheten för att en permanent omfördelningsmekanism ska komma på plats under nästa år är ”noll” enligt en källa i Bryssel med god insyn i förhandlingarna.
Den enda vägen framåt är därför att minska strömmen av asylsökande och migranter till EU. Det är också ditåt EU:s ledare nu styr. Överenskommelsen med Turkiet är ett led i denna strävan. Och i nästa vecka väntas EU-kommissionen lägga fram kraftfulla förslag för att återupprätta EU:s yttre gräns i Medelhavet.
Det är nödvändiga steg för att rädda EU som vi känner det. Det går inte att ha ett Europa med en kollapsad yttre gräns där människor kan röra sig fritt över kontinenten utan att lämna så mycket som ett fingeravtryck. Då faller unionen förr eller senare samman i sina beståndsdelar.
Till detta bör EU lägga en historisk satsning på att förbättra villkoren för flyktingar i närområdet. Ös pengar över flyktinglägren och World Food Programme. Sätt maximal press på Turkiet, Libanon och Jordanien att göra det lagligt för flyktingar att arbeta och för att deras barn ska kunna gå i skola. Kanske kan EU rentav driva ekonomiska zoner i närområdet för att skapa jobb? Och hur ser en strategi ut för att förhindra en exodus från Afghanistan och Iran?
Sverige borde sluta gnälla över Europas uselhet och i stället bli en del av lösningen.
-Pettersson tycker Anna Dahlberg har rätt till stor del men vi kunde ligga gärna säga till redaktör Dahlberg, vad var det vi sade?
Dahlberg, ta ditt ansvar och börja med att be om ursäkt till alla du och din tidning hatat! Fråga dig själv varför du inte lyssnat…
