INVANDRING. Så här skriver asylsökande regeringstjänstemannen från Afghanistan, Zulmay Afzali, i sin bok En flykting korsar ditt spår, som kom ut 2013, förvånat om hur det gick till när han lämnade in sin ansökan om asyl:
”En av killarna som låg på sin säng gick upp och sa till mig: ”Vad är det med dig? Är du från Migrationsverket eller är du polis? Eller är du bara korkad? Du måste vara dum i huvudet om du inte vet att alla, varenda en som kommer hit ljuger. Så är det bara. Så berätta för oss om dig så att vi kan hjälpa varandra att hitta på bra asylhistorier. Du kan ge oss lite information och vi kan ge dig en del tips.” Efter att ha hört detta tog jag en paus och sa sedan: ”Sorry, killar, jag hade ingen aning om det ni har berättat för mig, jag svär att jag inte visste någonting om lögnaktiga historier. Men varför tror ni att svenska myndigheter ska tro på lögner?” Då sa en av dem att man bara behöver vara på sin vakt och servera en bra historia och spela lite lidande. ”Lita på mig”, sa han, ”de kommer att tro på oss. Jag känner många som fått uppehållstillstånd bara genom att ljuga bra. Förresten, min vän, vad heter du?” Jag sa mitt namn. ”Okej, Zulmay”, sa han, ”lyssna på mig! Om du säger att du inte vet hur man ska göra för att få uppehållstillstånd här, då har du inte en chans. Du måste förbereda och bygga en historia som har alla de ingredienser som behövs och som jag ska berätta för dig om.” Jag tackade för att de berättat allt detta för mig och sa att jag kanske kommer att förstå mer om vi pratar igen lite senare. Men nu var klockan nästan halv sex och det var dags att äta, så vi gick till matsalen. Medan vi stod i matkön såg jag mig omkring, jag svepte med blicken över alla människor som stod där. Många kunde jag ana var tidigare gängmedlemmar och kriminella i sina hemländer genom deras tatueringar och sätt att tala och röra sig. Jag hade ju nyligen själv råkat ut för människor som försökte stjäla mina ägodelar. Efter samtalet med de afghanska männen i rummet jag skulle sova i, var jag en aning chockad och kände att svenskarna öppnade portarna till sitt hem och vad förde vi invandrare med oss? Jo, lögner och bedrägerier! Är det så man ska tacka eller återgälda svenskarnas generositet och vänlighet? Jag mådde riktigt illa”.
”Jag satte mig i en av stolarna, mitt emot Migrationsverkets tjänsteman. ”Så ditt namn är Zulmay Afzali”, sa hon, ”och du har skrivit ditt födelsedatum här. Har du några id-handlingar som bevisar vem du är?” ”Javisst”, svarade jag. Hon stirrade på mig och tystnade helt när jag lade fram flera id-handlingar på bordet framför henne. Jag undrade vad hon tänkte, varför hon reagerade som hon gjorde så jag frågade om något var fel. ”Ingenting är fel, men vanligtvis, när vi ber att få se id-handlingar så säger den som söker asyl, att han inte har några handlingar alls. Det är den typen av svar vi brukar få. Så när du presenterar dina dokument för mig när jag ber om dem så är du unik. Ingen, alltså inte en enda person har några handlingar”, sa min handläggare och skrattade. ”Men om jag inte talar om vem jag är, hur ska ni då veta om jag ljuger eller talar sanning, hur ska ni då veta vem jag är?”, frågade jag. Hon tittade på mig och log igen och så började hon skriva in mina uppgifter på datorn…”
Boken kan beställas på Mummelförlaget.
