BROTTSLIGHET. När statsministern, inrikesministern samt polischefen nu säger att de skall gå till botten med något så bör vi nog ställa oss frågan med vad. Eller kanske framför allt, vad de kommer komma fram till. Om det är så att de själva kanske varit, och är, en del av problemet och inte en del av lösningen skriver Johan Westerholm på Ledarsidorna.se och fortsätter med en berättelse av en polis…
”Alla som jobbar här vet att somalier och eritrianer som säljer har ”kabbarna” eller den vara de säljer invirade i små bollar av gladpack i munnen. När vi beslutat oss för ett ingripande måste vi få ut dessa bollar ur munnen för att kunna säkra bevis. Innan de sväljs. De spottar sällan ut dessa genom att vi ber dem snällt. Det enda sättet det går att lösa på slutar oftast i en brottningsmatch på betongen. I nio fall av tio intervenerar ”goda antirasister” som uppfattar denna brottningsmatch som rasism och trakasserier. Allt vi gör är att försöka ingripa enligt lag. I många av dessa fall störs ingripandet på ett sådant sätt av ”den politiskt medvetna allmänheten” att den misstänkte hinner svälja bevismaterialet och brottningsmatchen på liv och död varit förgäves.
Vi drar oss numera för att ingripa. Dels på grund av smittorisken, många av dessa bär på Hepatit C eller HIV, men även de drev som startas mot oss i sociala medier eller i värsta fall på ledarplats i olika tidningar. Vi är inte mer än människor. Vi har familjer många av oss. Familjer som oroas för riskerna vi tar och som far illa när dreven sedan går. För att inte tala om allt onödigt merarbete som dessa ”välmenande” antirasister och ”politiskt medvetna allmänhet” bidrar till.”
Det sista sagt med ett snett dubbeltydigt leende. Som inte når upp till ögonen. Ögonen talar om uppgivenhet. Resignation. Polisen Christer fortsätter:
”Och våra chefer? Strykrädda semi-politiker utan politisk hemvist. De ändrar åsikt i relation till det politiskt korrekta för dagen. För måna om sina egna karriärer och skrivbord. De tittar bort. Ofta är det den enskilde polismannen som ensam får ta smällen. Våra chefer är idag semi-politiker och har sällan eller aldrig behövt ligga i en brottningsmatch på liv och död för att säkra bevis. Aldrig behövt ta hand om en knappt byxmyndig flicka som utsatts för fullbordad våldtäkt av ett gäng utlandsfödda unga män i en kulvert. Aldrig behövt köra in i ett stenregn i miljonprogrammen för att försöka ingripa vid en kvinnomisshandel.
Ordningsvakterna, butikskontrollanterna och de fåtal väktare som jobbar´ i den här miljön har en ännu värre situation. För några år sedan höggs en butikskontrollant ihjäl utanför Åhlens när han gjorde sitt jobb. De tvingas ta de riktigt skitiga jobben i områden ingen, inte ens vi, vill vara i. Vi skulle vilja göra mera för dom men vi har vare sig egna resurser eller våra chefers stöd. Visst, vackra ord i media men internt tycks alla vackra och fagra löften vara som bortblåsta när ministrar och journalister gått sin väg.
Oss poliser har denna välmenande, antirasistiska, allmänhet som ingriper utan att förstå bakgrund och sammanhang fortfarande en viss respekt för. Ibland. Ordningsvakterna, väktarna och butikskontrollanderna – de som ofta verkligen står i fronten – skiter de fullständigt i. De är bara kött.
Har du ändå det dåliga omdömet att gripa en person, eller rapportera en person, av utomnordiskt ursprung får du räkna med att få problem. Antingen med media och välmenande antirasister eller med våra chefer”.
Läs hela inlägget på Ledarsidorna.se
-Pettersson vill lägga till en liten berättelse…
När det regnar…
– När det regnar och är grönt och kamelerna ger mjölk behöver nomaderna inte anstränga sig. De diskuterar och snackar och på nätterna spelar man spel. Men när torkan kommer jobbar nomaderna hårdare än någon svensk bonde och ser till att kamelerna och korna och getterna överlever i öknen.
– När samma människor kommer till Sverige så regnar det hela tiden – socialbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag och alla andra bidrag. Så det blir som i nomadlivet när det regnar och är grönt, folk sitter och tar det lugnt. Och här i Sverige kan man ta det lugnt hela året, sitta på kafé och snacka. När man har det så bra, varför ska man då jobba?
– Abdulahi Mohammed, somalisk tolk i Göteborg
Hela artikeln i Göteborgsposten år 2007.
