I våldtäktsfall ifrågasätts ofta kvinnan medan mannens bortförklaringar godtas. Vi måste höja kraven på männen, skriver Katarina Wennstam. I svallvågorna till debatten om den friande våldtäktsdomen i Lund sker nu något mycket viktigt som jag tror har varit på gång länge. Våldtäkt har traditionellt sett betraktats som en ”kvinnofråga” och fortfarande är de flesta som engagerar sig kvinnor. Därtill finns det många i samhället som mer eller mindre öppet anser att det sexuella våldet beror på kvinnors eget beteende – var de rör sig, hur de är klädda, vad de skickar för signaler eller vilka risker de tar.
Men det senaste halvåret har vi sett en folklig vrede mot friande våldtäktsdomar, som politiker och rättsväsendets representanter får allt svårare att blunda för.
Det som nu sker är att fler och fler, kvinnor som män, också börjar ifrågasätta den mansbild som finns inbakad i ett föråldrat och många gånger fördomsfullt sätt att bedöma våldtäkter, juridiskt och i samhället i stort.
Våldtäkter är svårbedömda fall då det sällan finns vittnen och ord står mot ord. Gång efter annan ser vi exempel på juridiska kullerbyttor där rätten förvisso konstaterar att kvinnor har varit utsatta för våldtäkt, men friar samtidigt eftersom mannen eller männen säger sig inte ha förstått att hon inte ville.
Så ser lagen ut, försvarar sig domstolarna. Och det har de rätt i. Sexualbrottslagen förutsätter uppsåt, men inte samtycke.
Med detta som utgångspunkt är det således inte kvinnorna det är fel på, utan de misstänkta männens beteende. Och hur de bemöts i rättsväsendet. Vad har samhället för bild av män i sexuella situationer?
Är de djur, offer för sina drifter, som förlorar både hörsel och empati när de blir kåta? Blir de lite dumma i huvudet när blodet rinner till könet?
Gång på gång ser vi hur rättsväsendet låter bli att ifrågasätta förövarnas absurda eller motsägelsefulla beteende. Hur kontexten är att en man alltid vill ha sex, i princip på vilket sätt som helst, bara för att det finns en kvinnokropp tillgänglig.
Huruvida hon bara ligger där, försöker vrida sig loss eller kvider nej är bara nyanser på hur kvinnor förväntas bete sig – att hon inte riktigt ska vilja lika mycket som mannen? Är det en bild av sexualitet som folk känner igen sig i?
Fler och fler börjar fråga sig vad det egentligen är för gamla unkna värderingar om män som florerar i våra domstolar. Och med rätta.
I det uppmärksammade Tensta-fallet från i höstas ter det sig, sett utifrån, som fullständigt självklart att det inte är ett gängse manligt sexuellt beteende att stå på kö utanför ett rum där en tjej ligger och vänta på sin tur. Helt utan att ta reda på om denna unga, berusade tjej verkligen var med på detta löpande band-sex.
Ändå kom fokus, som så många gånger förr, att handla om huruvida flickan sagt ifrån ordentligt, om hon kunde hålla isär vem som gjorde vad i det mörka rummet och om de hade förstått att hon inte ville.
I Lundamålet köper tingsrätten hur mannen la handen över kvinnans mun för att tysta hennes nej som en del av ett dominant spel. Inte som en efterhandskonstruktion eller bortförklaring. Medan kvinnans psykiska sammanbrott efter händelsen viftas bort med att hon har varit deprimerad tidigare.
Det är kvinnans beteende som ständigt sätts under lupp. Som i Stureplansmålet häromåret, då tidigare sexpartner till kvinnan drogs upp inför rätten. Detta trots att det var de två männen, inte hon, som hade ett sexuellt beteende som eventuellt var straffbart.
När samma män i hovrätten fick frågor om de alltid spottar på tjejer de har sex med, och varför de gick igång så på förnedringssex, så föll deras tillrättalagda historia ihop som ett korthus. De dömdes för våldtäkt efter en tidigare friande dom.
Det finns hela tiden en förförståelse om att ”män är sådana”, och att de inte riktigt kan ta ansvar för sina handlingar. Att kvinnor ska ta ansvar för både sin egen sexualitet och samtidigt oroa sig för att bli utsatta för övergrepp sitter så djupt i folksjälen att vi har svårt att frigöra oss från den.
Kvinnor ska lära sig att bete sig på ett sådant sätt att de inte blir våldtagna, medan män förväntas ha förstått ytterst lite. Fördummande är bara förnamnet.
Mina intervjuer med dömda sexualförbrytare i boken ”En riktig våldtäktsman” (2004) var just ett möte med något som bäst kan beskrivas som sexuell analfabetism.
Det var chockerande hur lite dessa dömda våldtäktsmän visste om sex, men också hur sällan de hade fått sin skeva syn på sexualitet ifrågasatt.
En av dem trodde att tjejen varit upphetsad under övergreppet eftersom hon var våt i underlivet, och tänkte inte på att det var för att hans kamrater redan hade tömt sin säd i henne.
En annan uppgav att tjejen ”nog fått orgasm” eftersom hon stönat när han lade sin nittio kilo tunga kropp på henne. Ytterligare en annan kille förlorade sin oskuld genom att delta i en gruppvåldtäkt och menade att tjejen fick skylla sig själv eftersom hon ”var en sån som brukade ligga med killar”.
Att tonårskillar och unga män vet så lite om sex, om kvinnors njutning och om det fantastiska samspel mellan två människor som är ett riktigt samlag, det är illa nog. Men det som gör mig riktigt, riktigt bekymrad är hur utbredd okunskapen om sexualitet är i svenska domstolar.
Debatten om friande våldtäktsdomar handlar inte om att vi ska sänka beviskraven för ett så grovt brott, utan om att vi måste höja kraven på männen. Män är tänkande varelser och rättsapparaten ska förstås avkräva dem både ansvar och förklaringar för sitt beteende.
Vi ifrågasätter henne, kvinnan, men fortsätter att köpa de mest hårresande bortförklaringar från de misstänkta männen. Och det gör vi för att det fortfarande finns en i grunden djupt fördomsfull syn på mannen som ett okontrollerbart djur.
Det är inte kvinnorna det här handlar om, även om mitt hjärta blöder för varenda offer för mäns våld. Det här handlar om männen. Om skapandet av manlighet, och om en avart av manlig sexualitet som måste granskas och ifrågasättas.Våldtäkt är inte ett kvinnoproblem längre. Det är ett gigantiskt mansproblem.
Här låter det helt annorlunda från feministerna än när det är ett gäng muslimska män som roat sig med någon svensk flicka, så vi kan utgå från att det är stor risk för att det är någon svensk våldtäktsman. Men även här har ju våldtäktsmannen klarat sig genom den lägsta instansen. Man får väl hoppas att vem det nu än är får en rättvis bedömning, även om det blir en ändring i Hovrätten. Det är ju rätt mycket av det som tas upp ovan, som ju mannen inte ens förnekar. Men det han skyller på, kan han ju inte heller bevisa. Det måste då också kunna tas upp hur hög sanningshalten är för det mannen påstår, eller om det är en efterkonstruktion för att försöka rädda sitt eget skinn.
När det gäller gängvåldtäkterna så har detta inte varit något stort problem tidigare. Under 1980-talet undrar jag om det ens fanns beskrivet i lagboken. Där har vi då också att kämpa mot fördomarna om vilka som vanligtvis begår dessa brott, och då kommer de politiskt korrekta att slita ut sina rassistkort och rassiststämplar mot var och en som pekar ut hos vilka felet då ligger. Den debatten behövs, men kommer troligen aldrig att få äga rum, då inga av de politiskt korrekta kommer att se några som helst fel på våra stackars muslimer. (Den så kallade offermentaliteten)
