För identitetspolitiker i allmänhet kanske det här framstår som politisk smutskastning. Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.
Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.
Successivt har Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) tagit över och tonat ner det religiösa budskapet i relationerna med omvärlden. Anledningen är sannolikt att man insåg att Aldebes rättframma uttalanden om religiös ”särlagstiftning” missgynnade det politiska arbetet för islam. IFiS, med Omar Mustafa som ordförande, är en av grundarna till den europeiska paraplyorganisationen Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). Bland forskare är organisationen känd för att samla ett trettiotal nationella organisationer som ingår i brödraskapets europeiska nätverk.
En viktig fråga för de här organisationerna har varit, och är, att representera islam och alla muslimer inför politiker och tjänstemän i stat och kommun. Det har man lyckats med ganska väl tack vare bristande kunskap om islam, muslimer och islamism hos beslutsfattare i landet. Politiker och många andra har i mångkulturell anda önskat dialog med ”invandrare” och i samband med det har de trott sig inleda ett samarbete med muslimer vilka-som-helst. Såhär ser det ut i hela Europa. Man kan konstatera att politiker i Storbritannien har börjat se sig om efter andra muslimer än islamister att samarbeta med. Där har man insett att de islamistiska grupperna representerar ideologiska särintressen snarare än muslimer i allmänhet.
Sannolikt är aktivisterna i IFiS, SUM och FIOE mycket nöjda med att Kaplan utnämnts till minister. För dem är det, precis som för andra med politiska särintressen, viktig att kunna ta sig in i inflytelserika sammanhang i syfte att få gehör för sina frågor. Vilken typ av religiös agenda Kaplan har bredvid de plikter som åläggs honom i rollen som minister kan man bara spekulera i. Men som identitetspolitiker för islam ger hans nya jobb möjligheter till ett inflytande som han, och rörelsen han ingår i, inte har haft tidigare. Sannolikt har han också ett stöd för sina särintressen hos Miljöpartiet i stort. Partiet har ju en hög profil i mångfaldsfrågor.
Ett allvarligt problem med den islamistiska rörelsen är att man drar en skarp gräns mellan muslimer och alla andra medborgare. Muslimer är så essentiellt annorlunda, menar Kaplan och andra, att de måste ha egna offentliga institutioner för att kunna vara verksamma i samhället. De står dessutom för en ideologi som omöjliggör för muslimska kvinnor och icke–muslimska män att etablera gränsöverskridande relationer. Sharias familjelagstiftning är en viktig fråga på sikt för islamister. För islamister är religion en offentlig angelägenhet, inte bara en privat.
Kaplan som minister med Miljöpartiet i ryggen ökar risken för att klyftan mellan muslimer och andra kommer att växa snarare än krympa. Det är allvarligt i ett läge med stor invandring av muslimer från Mellanöstern.
Aje Carlbom, docent i socialantropologi, Malmö Högskola
