Jag fick ett mejl från en bekant, hon och jag pratar politik och båda förfasar vi oss om hur det går till i vår stad Malmö och för den delen hur det tillåts gå till i riket. Vi blir båda så ledsna och fruktansvärt arga åt slappheten från socialarbetare och deras i sin tur slappa direktiv från politiker i stat och kommun.
Hon vill låta er ta del av sina tankar kring fusket som dränerar vårt land och stoppar pengar i fickorna på de utan den minsta känsla för solidaritet mot sin nästa. Vi har att göra med megaegoister som endast tänker på sig själv och klanen. Läs hennes egna ord………![Malmö]()
”Det finns människor som till varje pris vill jobba och göra rätt för sig. De kan vara handikappade eller sjuka eller på annat sätt inte hundra procent kapabla till att ge hundra procent av sig till vårt samhälle, men de vill inget annat än jobba för det mår de bäst av.
Sedan finns det människor som kanske vill men inte mycket som passar eller helt enkelt så är de inte starka nog för att vara med i dagens stressiga samhälle, men de försöker i alla fall och med lite hjälp klara de att göra sitt bästa – något i alla fall.
Sen finns det de som gör allt för att inte göra något…
Vi människor är olika men varför är vi lika inför lagen – det förstår inte jag. Här lämnar jag ett exempel till på hur smidigt man lurar till sig våra gemensamma skattepengar på bekostnad av den första gruppen jag nämner i början.
* En kvinna i 40-års ålder tillfrågas varför hon inte kan klara av att vara på en arbetsplats, som ändå, enligt henne passar henne bra att vara på, endast 12 timmar per vecka. Kvinnan berättar att hon har diskbråck och att hon inte orkar att göra något hemma heller. Hon är deprimerad av det och tycker bara synd om sig själv rent allmänt. Hon har även en son hemma och hon väntar på att han ska få egen bostad i och med att han har ett barn som hon inte orkar med, då hon inte orkar att höra barnet skrika.
Vad vill du göra? - frågar assistenten
Nja… jag kan kanske klara att sitta på något kaffe … i en liten grupp … och bara prata lite … för att lära mig svenska…. ja…. det kanske klarar jag… någon timme i veckan… – svarar den ”sjuka” kvinnan.
På väg hem försökte jag att inte tänka på detta, hon kan ju tala sanning – intalade jag mig.
Men jag hade tur (eller otur). Dagen efter såg jag henne på stan. Jag reagerade för att jag såg en vacker kvinna med mycket vacker gångsätt. Jag tittade ännu en gång och kände igen henne.
Fan så ledsen jag blev… jag som ville tro henne …
Jag förstår att vissa får allt de begär av sina socialsekreterare. Man kan inte misstro människor när man inte har bevis, och vem orkar springa efter var och en så fort man misstänker att någon ljuger?
Jag kan tycka att man skulle kanske organisera sig och följa efter dessa lögnare, men då måste man ändå vara på plats och veta vem som ljuger. Så det spricker det med.
Jag frågar mig varje dag:
- har alla zigenare ont i ryggen och psykiska besvär?
- bråkar alla så fort deras barn är fyllada 18 och har då RÄTT till egen bostad?
- hur kan det komma sig att ingen av de kan svenska fastän de kan?
- tycker man inte det är konstigt att man som 60 åring gifter sig med någon från sitt gamla land för att man är SÅ kär?
Så länge vi vet hur det ligger till egentligen men inte kan bevisa, vad återstår?
Jo, bara en sak – betala ut det andra har ”RÄTT” till. ””
Hur många berättelser som denna finns det egentligen i vårt land? Jag menar nu inte att någon ska sätta igång med att räkna utan gör som min vän, mejla in din egen berättelse av det svenska haveriet.
